Respons och kloka ord

Dag två på bokmässan slutförd. Tre till föredrag och mängder av lyhörda lyssnare! Skönt faktiskt att få visa upp lite och se respons. Flera personer har sagt till mig att våra berättelser har gett dem tårar i ögonen. Och Helsingsborgs Dagblad  beskrev mina bilder som impressionistiska, det är då helt klart första gången. Artikeln finns om du klickar här.

Jag och Kerstin fick också tillfälle att träffa smarta och målinriktade Javi. Hon är en av våra svenska överlevare och har en väldigt stark personlig erfarenhet av våld. Därtill har hon också en egen agenda som vi delar med henne, att kvinnor som varit utsatta borde sluta skämmas och berätta sin historia öppet. ”Människor säger att kvinnan inte orkar, men är det inte egentligen så att det är samhället som inte orkar se det?” säger hon. Mycket klokt säger jag.

/Linda

Vems fel?

När vi har fotat klart tittar hon upp på mig med något finurligt i blicken och säger ”Photoshop!” följt av ett glatt skratt. Rosangela verkar trivas helt och fullt med sin person och älskar att stå framför kameran. Hon sprudlar av liv och pratar mycket om än lite rörigt.

När hon fick nog av sin ex-man och lämnade honom, så blev han som besatt, förföljde henne och kom tillslut till hennes hem, kastade bensin på henne och hennes brorson och tände eld. Han hade inte varit fysiskt våldsam i deras relation, men i efterhand har hon förstått att hans beteende innehöll en hel del psykiskt våld. Han var kontrollerande och gav henne skulden för det mesta. Till och med efter han tänt eld på henne så skyllde han ifrån sig. Rosangela fick ett brev från fängelset där han inte skyllde på henne, utan istället ursäktade sig och sa att det var brorsonens fel att han hade tappat kontrollen. Många som vi träffar berättar om hur deras partner hela tiden skuldbelägger andra. Många som vi träffar fortsätter att skuldbelägga sig själva.

Den här resan har nått sitt slut, imorgon åker vi från Rio.

/Linda

Lita på mig

”Det ser ut som att du tar bilder där deras ansikten syns” sa en av volontärerna på Teddybear Clinic till mig idag. De unga tjejerna och några få pojkar som varit utsatta för sexuella övergrepp tränade självförsvar och jag skulle få fota anonyma bilder på dem.
”Ja visst” svarar jag ”det är omöjligt att ta bilder där aldrig någon syns på någon av bilderna, de rör sig ju hela tiden, men jag skulle aldrig använda någon av de bilderna”.
Jag hade inte pratat med henne innan så mycket och hon visste inte så mycket om vad jag gjorde där, så hon fortsatte fråga ”Hur kan vi lita på det, vad säger att du inte kommer att använda dom så fort du gått härifrån?”.

”Jaa, du kan nog bara välja att lita på mitt ord eller inte” svara jag och fortsätter med att förklara att hennes överordnade gör det, och att även om hon tycker att det ser ut som att jag inte fotar deras ansikten så kan jag göra det, så hur det ser ut spelar inte så stor roll. Hon väljer att acceptera mitt resonemang och lita på mig.

På slutet av samma dag träffar vi en kvinna som är polis på enheten för sexuella övergrepp. Hon har själv en historia kantad av övergrepp som barn, våldtäkter, misshandel och en make som hotat henne med pistol om och om igen. När jag och Karin sitter i bilen på väg dit, tar vi båda ett djupt andetag och säger ”då börjar vi om igen”. För kanske sjätte gången den dagen ska vi försöka vinna ett förtroende. Vi presenterar oss, lyssnar och hoppas att hon ger oss gåvan att berätta sin historia. Hon vill gärna delta, ”det är inte lätt men jag gör det” säger hon ”jag blev ju polis för att kunna ge röst åt de som inte har någon själv”.
Människor som hon tror jag är en nyckel i kampen mot våld mot kvinnor. Människor som genom att berätta vad de har varit med om, visa att de inte har något att skämmas för eller bär någon skuld. Om några månader skulle hon åka till Sudan och arbeta med kvinnor i Darfur.

/ Linda